Lille Valle
”Jag föddes hit till denna dunkla värld. Och inom kort jag börjar här min färd. Att röja vägen ibland livets skär. Till mor och far jag säger farväl. Jag ensam med en fiol i handen…” Orden är Valfrid Enochssons - Lille Valle kallad. En artist och författare i det tidiga 1900-talet.
Det handlar om en liten kille, i ordets rätta bemärkelse, från Forsvik uppväxt på det sena 1800-talet. Han kallade sig själv dvärgen från Forsvik då han bara blev 1,30 m hög vid fullvuxen ålder. Hans namn var Valfrid (Valle) Enochsson.
Han gick från uppmärksammad artist som drog in stora pengar till att han blev av med fingrarna och var tvungen att sälja sitt huvud för att få pengar för dagen.
Han föddes den 20 januari 1871 på Killebos arbetarbostäder Forsvik. Han skriver själv att han blev ”föremål för stor undran och många haranger då han inte var större än en halv champagneflaska vid födseln”. Och det var knappt att han överlevde sin treårsdag. Grannarna, ett par inneboende arbetare, hade lagt dynamit på vedspisen för att den skulle torka! Valle och hans 4 år äldre syster överlevde som genom ett under. Valle skriver själv ”Av spisen var icke kvar ett hekto, den blev grusad och var man såg, satt järnbitar i tak och väggar. Och väggarna utgjorde icke mer skillnad för bostad, de blev ur sitt esse. Den förut så gedigna byggnaden blev mera ett såll.” Barnens räddare blev den tjocka murstocken som motstod den kraftiga explosionen.
Något vanligt jobb kunde han inte få så kortväxt som han var. Men som sina jämnåriga vill han, och hade nog krav på sig hemifrån, att försörja sig. Och han var en god violinist. Han hade lärt sig av de andra gubbarna i Forsvik. Så Valle lämnade hemmet i Forsvik med båt till Motala vid 16 års ålder. Nu skulle han ut i världen. Bekymret för hans liv var en god drivfjäder som han skrev själv och visserligen var han liten och klen men med ett gott humör. Fiolen - den skulle bli hans räddning enligt Valle. Och samhället på den tiden var inte så enkelt för de som inte var som alla de andra. Valle säger själv: ”Må alla de komma på skam och vara utskämda de som stå efter mitt liv och förgöra det. Må de vika tillbaka och blygas de som vill önska min ofärd.”
Efter premiären i Motala lyckades han turnera runt hela Skandinavien genom att spela och sjunga på gator och torg. Han försörjde sig som kringresande artist och drog in rätt stora pengar under drygt 10 års tid. En del mindre lyckade äventyr genomled han också. När han var i Norge blev han kontrakterad av en cirkus där han och en flicka (Oline Russfäldt) som också var lika kortväxt som Valle skulle uppträda och visas upp i nån form av ”freak show”. Valle talar om att han blev behandlad efter godtycke och blev så illa bemött av cirkusägarna att han grät de bittraste tårar. Och kringresande shower fanns det många på denna tid. Valle fick bl.a. vara med på en turné där en gotlänning sminkad och utklädd som en turk visar upp fossiler från Gotland, nakna hundar och Valle.
Men trots hundår ibland så drar Valle in stora pengar. I samband med Stockholmsutställningen 1897 så spelar och sjunger Valle för besökarna. (På den mässan deltog också Forsviks bruk med sina produkter). Han skriver själv att han på 3 månader hade sparat ihop 500:- dvs ca 45.000 i dagens penningvärde. Eller motsvarande ett par årslöner för en dräng på den tiden!
Pengarna anförtrodde han åt sin far. Men så stora pengar i pappans händer gjorde inte gott. Pappan tog på eget bevåg ledigt från jobbet på Forsviks bruk och låtsades vara självgod. Och inte nog med det. Valles äldre syster hade gift sig med en officer i Tsarfamiljen och bildat en fin familj i Ryssland.
Nu skulle systern med sin fina familj från Ryssland komma hem till barndomshemmet. Och då kunde familjen Enochsson inte visa hur ”fattiga” de var. Valles intjänade pengar användes till att visa hur flott man kunde leva även i Forsvik!
Valle var nu 27 år. Här och nu slutade hans karriär som artist.
Det sägs att Valle blev så bedrövad över föräldrarnas tilltag att han bestämde sig för att aldrig mer spela fiol. Ett enkelt sätt att verkligen visa det var att hugga av sig fingrarna. En kväll vid vedboden skedde det. Han stannade hemma i Forsvik ytterligare en tid men med en mor som misshandlade honom och en far som förskingrade pengarna så flydde han hemifrån.
Nu hamnade han åter i Stockholm. Han kunde inte spela och han hade inte pengar men en entreprenöranda eller var det bara överlevnadsinstinkt? Han ger ut sina memoarer i två versioner med några års mellanrum och berättar även om sitt liv i diktform och säljer dessa på gatorna i stan. Han hade det inte lätt kan man gissa. På omslaget till memoarerna kallad just ”Mitt hufvud” kan man läsa ”Hjälp en sjuk och olycklig man att köpa detta arbete. Boken är ju inte så bra men den har ändå vållat mig stora svårigheter”. Det är ur den boken som fler av citaten i denna artikel är hämtade.
Fattigvården i Stockholm får ta hand om honom men skickar honom 1912 till Undenäs. (Valle var skriven i Forsvik där Undenäs var centralort.) Valle slutar sina dagar i någon form av fattigvård. Delvis inlåst på hemmet fortsatte han att dikta och rita om sitt liv ända in på slutet.
Valfrid Enochsson dog 1939. Eftersom han begick självmord fick han inte en egen gravplats utan är begravd på okänd plats utanför kyrkogården i Undenäs.
Valfrids barndomshem återfinns på Killebovägen 7 i Forsvik. Idag privatbostad.
Systern som gifte sig i Ryssland hade låtit bygga ett sommarhus i Forsvik kallad ”Ryssvillan”. Kolbodsvägen 4. Idag privatbostad.
Manne Ryttman
Museipedagog
